Carl Montan är doktorand vid Filosofiska institutionen på Uppsala universitet. Hans avhandling handlar om självkunskap. Här berättar han om några av de problem som filosofer ägnar sig åt i ämnet.

Den samtida diskussionen om självkunskap inom analytisk filosofi handlar om kunskap om våra egna mentala tillstånd. Att ha ont, att tro att det snöar, att vilja resa utomlands samt att avse att somna innan midnatt är alla exempel på mentala tillstånd. Kunskapen ska förstås som propositionell; det är kunskap att man är i det ena eller det andra mentala tillståndet. Det är svårt att se varför självkunskap ägnas sådan uppmärksamhet som det gör (istället för att rymmas under allmän kunskapsteori) om det inte vore för den starka och utbredda förteoretiska uppfattningen att varje person har ett särskilt sätt att veta att hon är i det ena eller det andra mentala tillståndet. Det verkar finnas en asymmetri mellan hur Clara vet att hon har ont och hur Eva vet att Clara har ont. Eva kan få reda på att Clara har ont genom att Clara säger det, eller genom att se och tolka Claras beteende. Clara kan också få reda på att hon har ont på dessa sätt, men i normalfallet verkar det som om hon har ytterligare ett sätt tillgängligt. Hon kan – hur det nu än går till i detalj – bara uppmärksamma smärtan, bilda tron att hon har ont, och på så sätt veta att hon har ont.

Enligt ett traditionellt synsätt finns denna asymmetri (den är inte skenbar) och den förklaras av att vi har en särskild förmåga, introspektion, med hjälp av vilken varje person kan ha kunskap om sina egna mentala tillstånd. Det traditionella synsättet väcker en mängd vidare frågor som alla upptar samtidens diskussion. En fråga handlar om vilka saker vi kan veta genom introspektion och varför. Vissa av den moderna tidens filosofer – däribland Descartes, Locke och Hume – skriver ibland som om vi har introspektiv kunskap om alla våra egna mentala tillstånd. Detta kallas omnisciens. Detta är inte längre en standardposition. Sedan Freud tillhör det närmast vardagsuppfattningen att det finns omedvetna tillstånd. Dessa har vi inte introspektiv kunskap om.

En annan fråga handlar om huruvida introspektion är ofelbar. Är det möjligt att tro något falskt om sitt mentala tillstånd genom introspektion? Vissa av den moderna tidens filosofer besvarade denna fråga nekande. Introspektion, menade de, är ofelbar. Detta är heller inte längre en standardposition. Men många filosofer idag tror att introspektion generar sann tro i hög grad; det vi tror genom introspektion är i många fall i högre grad sant än tro genererad via våra andra kognitiva förmågor såsom syn, hörsel, känsel, och så vidare.

En tredje fråga handlar om vad introspektion är. Ordets latinska rötter föreslår att introspektion är inre seende. Den moderna tidens filosofer verkar ha tänkt sig att detta fångar vad introspektion är. Men i dagens diskussion där ”introspektion” har fått en teknisk användning (i grova drag, det sätt på vilket vi har den särskilda tillgången till våra mentala tillstånd), är perceptionsmodellen av introspektion bara ett av många konkurrerande förslag. De konkurrerande förslagen är svåra att sammanfatta, och utelämnas här.

Vi har nu sett vanliga frågor och svar inom en viss del av diskussionen. Men en stor del av diskussionen i övrigt har bestått i ifrågasättande av självkunskap och kunskapsmässig asymmetri. I sina Filosofiska Undersökningar säger Ludwig Wittgenstein något i stil med att hävdandet av ”jag vet att jag är i smärta” bara kan förstås som ett skämt. Många uttolkare – både anhängare och motståndare – har förstått detta som att Wittgenstein förnekar självkunskap. Gilbert Ryle menade att vi har självkunskap men förnekade att det finns en kunskapsmässig asymmetri. Hans förnekande av detta gick hand i hand med påståendet att introspektion (i det uppblåsta filosofiska avseendet) inte finns: Clara vet att hon har ont på i princip samma sätt som Eva vet det. Den enda skillnaden är att Clara ofta, av filosofiskt ointressanta skäl, har mer relevant information om sig själv än någon annan har. Förnekande av introspektion och kunskapsmässig asymmetri påstås ibland ha stöd i kognitionsvetenskapernas experimentella resultat.

Medan introspektiv självkunskap inom filosofin från modern tid till tidigt 1900-tal hade en självklar roll att spela som ett fundament på vilken all annan kunskap vilar har den inte längre samma självklara betydelse. Idag råder ingen konsensus kring vad som gör introspektiv kunskap viktig. Det är kontroversiellt, om än rimligt, att tänka sig att introspektiv kunskap spelar någon viktig roll i resonerande och teoretiskt övervägande, i överlagd och planerad handling (och i agentskap i allmänhet) och i vår förståelse av mentala tillstånd (egna och andras). Fortsatt forskning får utvisa.

  • Carl Montan

    Doktorand vid Filosofiska institutionen på Uppsala universitet.